Nytt år. Ett avslut. En fortsättning. En början.

Vi delar upp livet i år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter, sekunder…
Det är nog tur. För då ser vi enklare att allt har en början och allt har ett slut. Episoder börjar och slutar. När de slutar ger de plats åt något nytt att börja. Och ändå är vi så rädda för förändringar. För, nej, vi vill ju inte att allt ska ta slut. Det som är bra ska helst vara för evigt, och det som är jobbigt ska ta slut fort. Det är sådant vi vill besluta. Men det där ligger utom vår kontroll. Vi kan, med hjälp av begreppet tid, dela in livet i episoder men vi kan aldrig helt och hållet styra innehållet i dessa kapitel. Med största sannolikhet är det våra egna val som många gånger bestämmer riktning, men är det alltid ett medvetet aktivt val? Vissa saker bara händer… Det är där acceptansen kommer in. Många visa människor har försökt lära oss detta budskap; att när ett bekymmer uppstår behöver fråga oss ”kan jag göra något för att lösa detta?” I så fall bör jag göra det. Om svaret är nej behöver jag istället acceptera det som är, låta det vara och sluta lägga dyrbar energi på det jag inte kan påverka.

Vår vardag är… annorlunda. Vardag. Var dag. Varje dag ställs vi inför sådant som är… obekvämt. Situationer vi känner att vi inte valt åt oss själva. Vi lever ett liv vi aldrig någonsin trodde vi skulle få uppleva. Vi möter människor vi aldrig trodde vi skulle prata med. Vi var inställda på normen… Nu tänjer vi dagligen på den där gränsen till vad som är för privat att dela med andra och inte. Knappt något är längre privat. Vi trodde vi visste vad ett hem var, men vårt hem ser inte ut som den bilden. Ändå är det ett hem. Som vi får acceptera. För vi lever ju här, mitt i allt det. Och det är vår vardag, Som vilken annan vardag som helst, fast ändå inte. De där andra vardagarna är ofta fyllda med förväntningar av hur de kan göras bättre och rikare. Vår vardag är mer fylld av ett slags accepterande. Det är verkligen inget dåligt. Det är livet. Vårt liv, just nu. Och vi älskar vårt liv, tillsammans. En dag i taget. En vecka i taget. En månad. Ett år. Bit för bit tar vi oss igenom ALLT. Alla episoder med alla möjliga innehåll. Vi upplever så mycket, både glädje och sorg. Och vi gör det tillsammans.

Vi orkar sådant vi inte borde orka. Vi orkar för att vi har varandra. Vi orkar för att vi liksom i grunden har en fascination och tacksamhet till livet. Vi orkar för att vi märker att vi lär oss. Vi orkar för att vi måste. Men vi kanske bara orkar en minut till. Sen en till. Och sen en till. Ibland orkar vi en vecka och ibland en hel månad, Vi orkar för att vi ser att allt har en början och allt har ett slut. Varje slut öppnar upp för en ny början.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s