En dikt till alla där ute som inte får den hjälp de behöver och förtjänar 

cell

Bortglömd:

Tystnad,
bara tickande hörs.
Ovanligt långsamt.

Skam,
att inte kunna fly.
Utan hjälp.

Rynkiga händer försöker dra sig upp.

Sängen blev en fängelsecell,
oskyldigt dömd.

Kraftfull har långsamt blivit kraftlös.
Gnistor slår från glöden, inombords.

Dropp.

Dropp.

Rummet fylls av en stickande doft.
En pöl tar form under sängen.

Ovissheten,
det som tär på själen allra mest.

När ska någon komma?

 

// Danny

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s