Vi klarar oss bra själva och vi är i stort behov av hjälp

Dubbelt.
Vi älskar vår dyrbara ensamtid. Nån kväll då och då, när assistenter blir sjukskrivna och det inte går att hitta ersättare, så sköter vi oss själva och tänker att vi gör nåt mysigt av det. Och det går så himla bra! Tills det inte gör det längre. Att allt kan vara så lugnt ena sekunden men spåra ur i nästa. Det är verkligen en utmaning, att båda grabbarna ska kunna få exakt det de behöver vid exakt rätt tid. Det går. Och det är värt det. Men det är så skört och om nåt fallerar så kan jag bryta ihop på en sekund. Som ikväll när vi lyxar till det och beställer mat till en tid då Neo har somnat men hemkörningen kommer 1.5h för tidigt. Ni hör ju själva att det är ju en sån jäkla i-lands-skitgrej; att vi kanske kommer behöva äta kall mat. Istället för att ta det chill så blir jag frustrerad på restaurangen och argumenterar för vår sak. De säger att de kan komma tillbaka senare och jag säger OK. När de gått säger Danny ”vill vi verkligen ha spott i maten då?”. Nej det vill vi inte. Och inte att de kommer tillbaka med samma mat igen fast omvärmd. Så DÅ bryter jag ihop och gråter och avbeställer maten. Av alla saker man kan gråta över så blir det över mat som inte kommer som planerat.

För jag känner att jag bara klarar kaos om allt klaffar inom kaoset liksom. Det finns en särskild ordning i kaoset som gör att det funkar. Minsta lilla grej som går fel kan bli gigantisk. Det känns så väldigt löjligt. Och då gråter jag för att jag är löjlig. Och då skrattar Danny. Och då skrattar jag.

Jag måste få skylla lite på att senaste månaden har varit totalt kaos med väldigt många sjukskrivningar och skador bland assistenter. Det är alltså inte vi som orsakat skadorna men det verkar vila en förbannelse över vårt assistansteam; operationer, blodproppar och graviditetsillamåenden och allt detta på samma gång. Vi klarar kaos. Det har vi gjort många gånger förr. Mycket tack vare att våra föräldrar kan ha Neo ibland. Just ikväll ville vi dock vara tillsammans alla tre. Jag var riktigt taggad och tyckte inte att jag kände samma otillräcklighetskänslor som jag brukar göra.  Det är så skönt att få känna att vi klarar oss helt utan hjälp ibland, för det gör vi. Men det är så skört.

Vi har redan fått svälja stoltheten och låta andra hjälpa oss. Den tröskeln är vi redan över och det är egentligen en helt egen historia för en annan gång. Egentligen är det mest bara intressant att observera och notera hur jag reagerar när ordningen i kaoset inte håller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s